The Big Mango

Det är nu sex dagar sedan vi landade. Rent bokstavligt talat alltså. Mentalt vet jag inte om vi landat ännu. Och trots att det är femte gången jag är i landet så är det många intryck att smälta, förstå då vad det måste vara för barnen. Bangkok är verkligen en stad full av kontraster där det moderna möter det traditionella, där glamourösa shopping mall trängs med gatuförsäljare som grillar kyckling och fisk över glödande kol, där konsumtionsdyrkande ungdomar shoppar med surfplattan i ena handen och take-away juicen i den andra samtidigt som orangeklädda munkar passerar med en väska där alla deras tillgångar ryms, där skyskrapor samsas med guldbeklädda tempel och där våra grannar utgörs av den brasilianska ambassaden med egen pool, vakthundar och tre våningar lyxkomplex på ena sidan och på den andra sidan burmesiska flyktingfamiljer i plåtskjul som åker iväg varje morgon på en pick-up till ännu en byggarbetsplats. Det är en stad där trottoarerna inte är till för att gå på, utan snarare för att sälja saker på (kan förklara varför vi är i stort sett de enda som envisas gå runt med barnvagn), det är omöjligt att gå hungrig då det finns mat överallt, och de där rynkorna i pannan på grund av för mycket självreflektion byts snart ut mot ett lättsamt leende (ibland påtvingat ska tilläggas) bara för att allt blir faktiskt så mycket lättare och roligare då.

Innan avresa var jag något orolig över militärkuppens konsekvenser, men än så länge måste jag säga att det inte alls märks av. Det jag fått höra när jag frågat är att de flesta verkar lättade över att militären försöker skapa ordning och stabilitet. Samt att jag läst i Bangkok Post att militären avvisat och bötat en student för att han satt utanför ett köpcentrum och läste Orwells ”1984”. Tror dock att min nedpackade läsning klarar sig undan böter. Och dessutom är jag ju inte thai, så jag lär nog kunna läsa min Orwell ifred.  

Vi bor bra i ett lugnare men rätt centralt område, Sathorn, i ett lägenhetshotell. De första dagarna har vi ägnat åt att hitta i området och anpassa oss så gott det går. Vi har storhandlat (en upplevelse i sig där ICA Maxi Stenhagen kan slänga sig i väggen, bara mejeridisken erbjöd cirka femtielva olika sorters mjölk i lika många olika märken), kollat in tempel, åkt både taxi (bästa och antagligen mest prisvärda sättet att ta sig runt), tuk-tuk (barnens favorit), sky-train och båt, käkat bananpannkaka (roti), och badat loss i poolen minst en gång om dagen. Att bo på ett ställe med pool var en stark önskan från stay-at-home-dad Jonas. Och efter att idag ha promenerat runt i gassande sol och 35-gradig värme håller jag med honom om att den där bassängen är en välsignelse för familjefriden. Att vara här med barnen är dessutom som att gå runt med två kändisar eller sevärdheter. Folk går fram till dem, kittlar dem, nyper dem, pratar med dem på thai, tvångsmatar dem med banan, godis och ris, bär iväg med dem och förser dem med massa choklad, kidnappar dem på stormarknader för att turas om att ta selfies tillsammans med dem. Skulle gissa att Henry figurerar på en rad olika thailändska instagramkonton vid det här laget.

För egen del inser jag att MFS kommer att innebära två månaders pendling mellan hopp och förtvivlan. Eller snarare kanske det handlar om att våga släppa kontrollen lite (okej, mycket) och vila i tron om att allt kommer att bli bra till slut, på ett eller annat sätt (tar gärna emot kloka råd från er vänner som varit ute i fält redan). Det är frustrerande att vara beroende av kliniken för att komma i kontakt med surrogatmödrarna och därmed inte själv kunna styra över procedurer och när jag kan sätta igång, även om det är just tack vare kliniken jag kan komma i kontakt med dem. Hade i alla fall mitt första möte igår, väldigt ”briefly and informally” (vilket får en svensk, van att allt är informellt, att undra över hur ”formally” ser ut…). Och när jag för bara ett år sedan såg framför mig en framtida MFS tänkte jag mig nog att det skulle ske i Thailand, men kanske inte att det skulle innebära att jag beger mig till en 30 våningar hög skyskrapa, sitter i foajén och nervöst dricker en hutlöst dyr iskaffe, försöker verka världsvan och cool samtidigt som jag bläddrar i några papper och sätter in dem i mappar, omgiven av kostymklädda banknissar (mycket snobbigare än dig pappa) för att sedan visa passet för sökerhetsvakter för att få ta hissen 23 våningar upp där jag blir eskorterad till ett AC-svalt mötesrum och en assistent frågar mig ”what would you like to drink madame?”. Jag antar att ansiktet utåt är viktigt för att inge förtroende gentemot de tilltänkta föräldrar som reser hit från världens alla hörn för att genom en surrogatmoder få ett barn. Jag blev hur som helst väldigt positivt överraskad efter mötet med den person som jag haft mailkontakt med i över ett halvår nu. Hon sa att de hoppats kunna hjälpa mig att komma igång redan denna vecka, men på grund av omständigheter (såsom ett flertal för tidigt födda bebisar) har det varit lite kaotiskt där. Hon var även mycket positivt inställd till min studie och var glad att kunna hjälpa till, och på tisdag ska vi ses igen då jag även ska få tala med koordinatorn för surrogaterna samt besöka den fysiska kliniken och tala med läkare samt förhoppningsvis kunna schemalägga några intervjuer med kvinnor som är gravida just nu eller redan har fött barn. 

I väntan på det fördriver jag tiden med att läsa på om intervjuteknik, plaska med barnen, irra runt i gränder och förälska mig än mer i denna fantastiska stad. Jonas och barnen gör samma saker, men byter ut artiklarna mot pixi-böcker.