Höga berg och djupa dalar

Här sitter jag och panikar fredag kväll.
Hade min första intervju med en surrogatmamma inbokad till nu på söndag. Trodde jag alltså.
Frid och fröjd, kände att saker och ting börjat klaffa (förutom att jag var lite nojig över hur ljudinspelningen skulle bli på ett café och hur det skulle gå med tolken). Fick dock i eftermiddag veta att de bokat in inte mindre än 10 (!) kvinnor till intervju på söndag eftermiddag. Och att de tyckte att skulle räcka med 20 min för varje intervju (istället för en timme som jag sagt), så jag kunde ju göra dem med någon sorts löpande band-teknik. Efter några paniksamtal och mejl verkar det nu ordna sig någorlunda och jag ska ha fem intervjuer imorgon och fem på söndag, fördelade över hela dagarna. Även om det inte är det optimala så är det den bästa lösningen skulle jag tro. Och sedan hoppas jag kunna återkomma till någon av kvinnorna och träffas för ännu ett samtal. Så ikväll sitter jag och dubbelkollar intervjuguiden, hetsläser lite om intervjuteknik och skrattar.
För hur klyschigt det än må låta så blir det aldrig som en tänkt sig.
Fast det kan bli bra ändå.

Och hej och hå tänker kanske ni, "det är ju bara en uppsats schmuppsats".
Sant. Ibland behövs en realiyt check.
Men just nu är denna uppsats min lilla bebis och jag försöker hitta min roll i vår relation. Jag vill så gärna kontrollera varenda steg den tar, men jag förstår ju att jag inte kan det, att andra kommer att vara med och påverka dess process, men att det kan bli bra ändå och att jag någon gång kanske stolt kan klippa navelsträngen.

Men inte ännu. Först ska vi skratta, gråta och bonda med varandra.   

Good days for being a stay-at-home-dad

Having been here for eleven days it is time for the requested entry in english.

Life here is good! (well, I can only speak for a ‘rich’ tourist like myself) Food is tasty, readily available at every corner, and cheap. And being from Sweden it is surprising how amazingly sweet and tasty the “exotic” fruits really are.

It’s my fifth time in Thailand but it’s the first time I felt a strange mix of anxiety, loneliness and longing for home during the first nights. I believe it was my imagined anxiety of the kids that rubbed off on me. But already after about two days we got settled in at our apartment and the surroundings, so now it really feels like our home. We live on the border of the Sathon area, a luxurious area filled with embassies and expensive restaurants. Bangkok however is a city filled with contrasts. On our quiet ally (Soi Nawin) we have as our closest neighbours; the Brazilian ambassador, refugees (or working immigrants) from Burma, a school that plays songs every morning between 7 and  8 am (which is kind of nice ‘cause we’re anyway up with the kids by then), and a major elevated highway with car mechanics underneath. It’s a good area. It’s nice to get away from the commerce, especially the bars and massage places of the more touristy areas, and it’s still only a short and inexpensive ride with a taxi or tuk-tuk down town. And best of all, we have a swimming pool! A salvation for warm, tired and sometimes restless kids, and for me.

Brining along two kids makes travelling quite a different experience. People smile more. Ruth and Henry really are the centre of attention all the time. People make funny faces, arms constantly reach out to touch them, tickle, or give a massage. At first the kids were shy, now they are more used to it and sometimes think it’s funny and tries to say hello in thai, but Henry also has started running to my arms when a thai persons comes to close because he doesn’t want to be carried away to the kitchen or wherever. And they also get spoiled! It has even reached the point that they are disappointed when we walk past the hotell lobby and they don’t get a piece of chocolate from the staff, or they start to scream when we tell them that they can’t have another ice-cream right now :)

So what are we doing? The reason we got here in the first place is that Elina got a grant from SIDA to do a “minor field study” in a developing country. And even though Thailand is very developed in many ways, at least in parts of the country, it is still considered a developing country. The field studies are about interviewing surrogate mothers about their experiences. It seems to be a very unique work in a research field that has just started to emerge. So while it is a part of her masters thesis, it also has potential to give important impact on the research field. This project she has initiated and carry out all by her self, and I’m quite impressed and proud of her! (no pressure here Elina, you are here to learn, but I’m still sure you will do great)

The rest of us are hanging out by the pool :) Other highlights are pink taxis (they all have such boring colors in Sweden), tuk-tuk rides, giant malls (air-conditioned) to run around in, and banana-pancakes. And my personal favourite - sticky rice with condensed milk and mango. Possibly the most delicious thing there is! Speaking of food (and food is the most amazing thing), we have a small restaurant in the hotell which is called “The Terrace - fine dining”, and is located in the parking garage under the hotel. Fortunately the garage is not under ground and it serves quite tasty thai food.

The military coup has not been noticeable at all. It’s hard to say wether it was good or bad. In principle that kind of non-democratic take-over is never a good thing, but the situation before that wasn’t a good one either. And from a purely egoistic point of view I’m happy that the Lumpini park is no longer occupied so that we can get away from the traffic and enjoy the play-grounds :)

So being a stay-at-home-dad here is quite nice, and so far Elina has been with us most of the days (though she will be away more the coming weeks). At some point we will hopefully get the time to head out to some island, probably Koh Samet, and find ourselves a bungalow on the beach. That is something I have been dreaming of for months now, and then you can be sure to get your instagram feeds completely spammed!

The Big Mango

Det är nu sex dagar sedan vi landade. Rent bokstavligt talat alltså. Mentalt vet jag inte om vi landat ännu. Och trots att det är femte gången jag är i landet så är det många intryck att smälta, förstå då vad det måste vara för barnen. Bangkok är verkligen en stad full av kontraster där det moderna möter det traditionella, där glamourösa shopping mall trängs med gatuförsäljare som grillar kyckling och fisk över glödande kol, där konsumtionsdyrkande ungdomar shoppar med surfplattan i ena handen och take-away juicen i den andra samtidigt som orangeklädda munkar passerar med en väska där alla deras tillgångar ryms, där skyskrapor samsas med guldbeklädda tempel och där våra grannar utgörs av den brasilianska ambassaden med egen pool, vakthundar och tre våningar lyxkomplex på ena sidan och på den andra sidan burmesiska flyktingfamiljer i plåtskjul som åker iväg varje morgon på en pick-up till ännu en byggarbetsplats. Det är en stad där trottoarerna inte är till för att gå på, utan snarare för att sälja saker på (kan förklara varför vi är i stort sett de enda som envisas gå runt med barnvagn), det är omöjligt att gå hungrig då det finns mat överallt, och de där rynkorna i pannan på grund av för mycket självreflektion byts snart ut mot ett lättsamt leende (ibland påtvingat ska tilläggas) bara för att allt blir faktiskt så mycket lättare och roligare då.

Innan avresa var jag något orolig över militärkuppens konsekvenser, men än så länge måste jag säga att det inte alls märks av. Det jag fått höra när jag frågat är att de flesta verkar lättade över att militären försöker skapa ordning och stabilitet. Samt att jag läst i Bangkok Post att militären avvisat och bötat en student för att han satt utanför ett köpcentrum och läste Orwells ”1984”. Tror dock att min nedpackade läsning klarar sig undan böter. Och dessutom är jag ju inte thai, så jag lär nog kunna läsa min Orwell ifred.  

Vi bor bra i ett lugnare men rätt centralt område, Sathorn, i ett lägenhetshotell. De första dagarna har vi ägnat åt att hitta i området och anpassa oss så gott det går. Vi har storhandlat (en upplevelse i sig där ICA Maxi Stenhagen kan slänga sig i väggen, bara mejeridisken erbjöd cirka femtielva olika sorters mjölk i lika många olika märken), kollat in tempel, åkt både taxi (bästa och antagligen mest prisvärda sättet att ta sig runt), tuk-tuk (barnens favorit), sky-train och båt, käkat bananpannkaka (roti), och badat loss i poolen minst en gång om dagen. Att bo på ett ställe med pool var en stark önskan från stay-at-home-dad Jonas. Och efter att idag ha promenerat runt i gassande sol och 35-gradig värme håller jag med honom om att den där bassängen är en välsignelse för familjefriden. Att vara här med barnen är dessutom som att gå runt med två kändisar eller sevärdheter. Folk går fram till dem, kittlar dem, nyper dem, pratar med dem på thai, tvångsmatar dem med banan, godis och ris, bär iväg med dem och förser dem med massa choklad, kidnappar dem på stormarknader för att turas om att ta selfies tillsammans med dem. Skulle gissa att Henry figurerar på en rad olika thailändska instagramkonton vid det här laget.

För egen del inser jag att MFS kommer att innebära två månaders pendling mellan hopp och förtvivlan. Eller snarare kanske det handlar om att våga släppa kontrollen lite (okej, mycket) och vila i tron om att allt kommer att bli bra till slut, på ett eller annat sätt (tar gärna emot kloka råd från er vänner som varit ute i fält redan). Det är frustrerande att vara beroende av kliniken för att komma i kontakt med surrogatmödrarna och därmed inte själv kunna styra över procedurer och när jag kan sätta igång, även om det är just tack vare kliniken jag kan komma i kontakt med dem. Hade i alla fall mitt första möte igår, väldigt ”briefly and informally” (vilket får en svensk, van att allt är informellt, att undra över hur ”formally” ser ut…). Och när jag för bara ett år sedan såg framför mig en framtida MFS tänkte jag mig nog att det skulle ske i Thailand, men kanske inte att det skulle innebära att jag beger mig till en 30 våningar hög skyskrapa, sitter i foajén och nervöst dricker en hutlöst dyr iskaffe, försöker verka världsvan och cool samtidigt som jag bläddrar i några papper och sätter in dem i mappar, omgiven av kostymklädda banknissar (mycket snobbigare än dig pappa) för att sedan visa passet för sökerhetsvakter för att få ta hissen 23 våningar upp där jag blir eskorterad till ett AC-svalt mötesrum och en assistent frågar mig ”what would you like to drink madame?”. Jag antar att ansiktet utåt är viktigt för att inge förtroende gentemot de tilltänkta föräldrar som reser hit från världens alla hörn för att genom en surrogatmoder få ett barn. Jag blev hur som helst väldigt positivt överraskad efter mötet med den person som jag haft mailkontakt med i över ett halvår nu. Hon sa att de hoppats kunna hjälpa mig att komma igång redan denna vecka, men på grund av omständigheter (såsom ett flertal för tidigt födda bebisar) har det varit lite kaotiskt där. Hon var även mycket positivt inställd till min studie och var glad att kunna hjälpa till, och på tisdag ska vi ses igen då jag även ska få tala med koordinatorn för surrogaterna samt besöka den fysiska kliniken och tala med läkare samt förhoppningsvis kunna schemalägga några intervjuer med kvinnor som är gravida just nu eller redan har fött barn. 

I väntan på det fördriver jag tiden med att läsa på om intervjuteknik, plaska med barnen, irra runt i gränder och förälska mig än mer i denna fantastiska stad. Jonas och barnen gör samma saker, men byter ut artiklarna mot pixi-böcker.

sju år senare

Väskan är nästan packad. Lägenheten är nästan städad och nedpackad. Alla förberedelser är nästan klara. Idag firar vi midsommar med att kuta runt hemma och plocka bort och lägga till och lägga till och plocka bort. Imorgon åker vi och resfebern är påtaglig.

Ända sedan jag började läsa kulturantropologi för sju år sedan har jag drömt om att få göra ett fältarbete. Men det har liksom inte varit rätt läge. Förrens nu, då masteruppsats ska skrivas, stipendium är beviljat, projektet är igång, barnen är nog stora och Jonas kan vara ledig. I sommar ska jag spendera tio veckor i Thailand för att göra min MFS (minor field study) och insamla material till min masteruppsats i genusvetenskap. Jag kommer att intervjua kvinnor som arbetar som surrogatmödrar vid en klinik i Bangkok för att få ta del av deras erfarenheter och upplevelser av ett väldigt omtvistat fenomen.

Med mig på resan har jag såklart Jonas, Ruth och Henry.
Det bästa resesällskap jag kan tänka mig.

Ja, ni fattar peppen.