Här sitter jag och panikar fredag kväll.
Hade min första intervju med en surrogatmamma inbokad till nu på söndag. Trodde jag alltså.
Frid och fröjd, kände att saker och ting börjat klaffa (förutom att jag var lite nojig över hur ljudinspelningen skulle bli på ett café och hur det skulle gå med tolken). Fick dock i eftermiddag veta att de bokat in inte mindre än 10 (!) kvinnor till intervju på söndag eftermiddag. Och att de tyckte att skulle räcka med 20 min för varje intervju (istället för en timme som jag sagt), så jag kunde ju göra dem med någon sorts löpande band-teknik. Efter några paniksamtal och mejl verkar det nu ordna sig någorlunda och jag ska ha fem intervjuer imorgon och fem på söndag, fördelade över hela dagarna. Även om det inte är det optimala så är det den bästa lösningen skulle jag tro. Och sedan hoppas jag kunna återkomma till någon av kvinnorna och träffas för ännu ett samtal. Så ikväll sitter jag och dubbelkollar intervjuguiden, hetsläser lite om intervjuteknik och skrattar.
För hur klyschigt det än må låta så blir det aldrig som en tänkt sig.
Fast det kan bli bra ändå.
Och hej och hå tänker kanske ni, "det är ju bara en uppsats schmuppsats".
Sant. Ibland behövs en realiyt check.
Men just nu är denna uppsats min lilla bebis och jag försöker hitta min roll i vår relation. Jag vill så gärna kontrollera varenda steg den tar, men jag förstår ju att jag inte kan det, att andra kommer att vara med och påverka dess process, men att det kan bli bra ändå och att jag någon gång kanske stolt kan klippa navelsträngen.
Men inte ännu. Först ska vi skratta, gråta och bonda med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar